KLOSTERGÅRDEN
Historien om en stadsdel och dess människor
Klostergården idag
Jag sitter i min lägenhet i Klostergården en eftermiddag i februari 2004 och skriver detta. Ute är det flera grader kallt, men solen som faller in i mitt rum sprider värme och avslöjar damm. Jag omges av Klostergårdens tio höga kvarter. Solen reflekteras i fönsterraderna och värmer de tegelröda fasaderna.
Klostergården är Lunds enda höghusområde. Stadsdelen byggdes i början av 1960-talet på åkermark söder om staden. Många kritiska röster gjorde sig då hörda. Vi känner igen de fyra senaste decenniernas argument mot miljonprogrammets bostadsområden: Ännu en betongförort. Höghusen hör inte hemma i Lund. Området är trist och fult. Här skapas ett ghetto utan samband med den övriga staden.
Idag har kritiken tystnat. De människor som flyttade in stannade kvar, ofta för hela livet, trots att de kanske först tänkt sig att deras boende här bara skulle vara en fas i deras liv. Den väl genomtänkta planeringen med fyrkantiga kvarter, stora grönområden, lätt tillgängligt köpcentrum, skola, ungdomsgård, bygglekplats, kyrka och församlingshem har hyllats i många sammanhang för sina stora sociala och estetiska kvaliteter. Man kan bland annat nämna tv-program, som ett par avsnitt i konstkrönikan Bildjournalen 2001.
Under 1980- och 90-talen har en ständig utbyggnad och förtätning av Klostergården pågått. Söder om Sunnanväg byggdes nya låghus, kvarteret Regnbågen. Både vid Östanväg och intill Stattena-vägen uppfördes nya bostäder. Utvecklingen fortsatte under 2000-talets första år. I vallen som omger Klostergårdens idrottsplats har HSB byggt en båge med nya hus med trappstegsfasader mot söder. Lundabostäder är i färd med att uppföra takvåningar vid Sunnanväg och Gråvädersvägen i östra Klostergården. Mandamus/Akelius planerar att bygga 300 studentlägenheter i närheten av centrum och Fritidsgården.
Även i Klostergårdens närområde förestår stora förändringar. På Klostergårdens idrottsplats ska en stor ishockey-arena kombinerad med konferenshall byggas. En ny fotbollsplan ska anläggas. Ett kurhotell som med sina 18 våningar blir den högsta byggnaden i Lund planeras. Realia planerar ett nytt bostadskvarter vid Sankt Lars-parken på den tomt där Ungdomspsyk tidigare var belägen.
Den centrala frågan under hela denna utbyggnads- och förtätningsprocess är hur långt man kan gå utan att förstöra Klostergårdens unika kvaliteter och naturvärdena i Höjeå-dalen.
Så blev Klostergården Klostergården
På 1100-talet grundades i Lund ett benediktinkloster för 12 nunnor. Det låg vid den västra infarten och var tillägnat jungfru Maria och sankt Peter. På 1300-talet byggdes den nuvarande kyrkan, näst domkyrkan Lunds äldsta. Mellan de båda kyrkorna sträcker sig Klostergatan. Lyfter man blicken när man går mot stationen, ser man Klosterkyrkan i bakgrunden. Klostret blev genom arv och gåvor en mycket rik institution. Dess förmögenhet bestod bland annat av 210 gårdar på skånska landsbygden och i Lund, Malmö, Trelleborg och Landskrona. Avkastningen från dessa gårdar och det givande fisket i Öresund tillföll klostret. En av ärkebiskopen utsedd manlig prior hade uppgiften att förvalta dessa väldiga domäner. För denna verksamhet byggdes en stor ekonomi- och lageranläggning, bestående av flera byggnader i fyrkant, på den plats, där nu järnvägsstationen ligger. Anläggningen fick namnet Klostergården.
Efter reformationen 1536 drog danska staten in kyrkans jord och förstås också den som hörde till Sankt Petri Kloster. Det stora jordinnehavet blev alltså dansk statsegendom. När danska staten sedan behövde pengar, tog den ett lån från Köpenhamns stad, som i gengäld fick jorden i pant. Klosterbyggnaderna revs 1606, ekonomi- och lageranläggningen Klostergården fick stå kvar. Klostret förgick. Den rikedom som ackumulerats bestod och skapade nya rikedomar. Till slut sålde Köpenhamn Klostergården till en borgare som hette P. Hansen. Under de följande århundradena hade Klostergården samma ägare som Trolleberg. Danmark förlorade definitivt Lund efter nederlaget i slaget 1676, men Klostergården låg kvar där den låg, intill klosterkyrkan.
I samband med skiftesreformerna på 1700-talet kom den förändring som ledde till att en gård benämnd Klostergården hamnade här på den plats, där stadsdelen Klostergården nu är belägen. 1785 samlades all jord som tillhörde Sancte Peders Clostergård hit, till den bördiga slätten i sluttningen mellan Lund och Höje å.
Mitt i området uppfördes gårdsbyggnaderna där Sunnanväg 6 nu ligger. De träd som stod på gården finns fortfarande kvar.
Gårdsbyggnaderna från 1785 ödelades 1910 av en brand. Under de mellanliggande åren förändrades mycket i landskapet. Klostergårdens nya gränser blev stambanan i väster och rikshospitalet Sankt Lars i söder.
Nya hus uppfördes på samma plats som de som förstörts av branden. Ägaren, greve Trolle-Wachtmeister, bodde dock aldrig där och inte heller arrendatorn, godsägare Henrik Dieden.
Ingvar Sundgren, som arbetade som dräng på Klostergården, har i en intressant självbiografisk uppsats, som finns tillgänglig på Klostergårdens bibliotek,
beskrivit hur gården såg ut 1942:
“Klostergårdens boningshus var av rött tegel med gula eternitplattor på taket. Där bodde ladufogden Nils Nilsson med hustru Margit och sonen Allan. En bit bort vid sidan om låg hönshuset, där råttorna härjade vilt, och svinstian, där baron Dieden hade två feta grisar, vars vikt var uppemot 200 kilo vardera. Fläsket var nog gott som rögat späck. Tvättstugan låg även här och en rivmaskin att köra igenom foderbetor och potatis till hönsen och grisarna. Vi går nu mot ladknuten där ladufogden hade sina två hundar, en setter och en schäfer, som var mycket arg. Men morfar Adolf gick in till denna hund som ingen annan vågade gå nära. Nu går vi till häststallet och ser vad det finns där. På vägen dit ser vi en vattenpump och en vattenho, där hästarna och tjuren vattnades. Vatten och elektricitet fanns inte i stallet, så alla hästarna fick ledas ut på morgonen för vattning. Det tog lite tid, och om det var vinter frös man. I stallet stod tio hästar. Innan man ledde ut dem fick vi tända en fotogenlampa som hissades upp och ner för att inte hästarna skulle gå mot den med huvudena.”
Snett igenom Klostergårdens fält och ängar gick en väg från vattenverket nere vid ån upp över åkrarna till Källby skola, som byggts 1874. Det var där Klostergårdens barn lärde sig läsa och skriva.
Åkerjorden sträckte sig från början ända fram till Svanegatan. Lunds stad ägde området närmast bebyggelsen. 1860 bildades Lunds parkbolag, som köpte en stor del av det område som nu utgör stadsparken och anlade en trädgård, som öppnades för allmänheten. 1907 genomfördes en stor Industri-, slöjd- och konstutställning på området. Sedan anlades Lunds Stadspark där. Den invigdes 1911.
Och 1959 beslöt kommunfullmäktige i Lund att bygga bostäder i Klostergården för att motverka bostadsbristen. 1960 revs de femtio år gamla gårdsbyggnaderna. Snart var Klostergårdens århundraden, eller årtusenden, av jordbruksproduktion till ända. En ny epok stod för dörren.
Planeringen av den nya stadsdelen.
De första planerna var anspråkslösa och försiktiga. Nybyggnaden skulle bli småskalig och bestå av sammanbyggda enfamiljshus och radhus och vinkelhus i en eller två våningar.
Men så blev det ju inte. Lunds befolkning växte snabbt och det rådde svår bostadsbrist. Nu gällde det att bygga i en helt annan och mycket större skala, på samma sätt som i det växande Malmö och andra städer.
De storslagna och i detalj genomarbetade planerna för det nya bostadsområdet ritades av arkitekterna Carl Grandinson, Birger Gustavsson och Curt Strehlenert. De ville bygga en höghusstadsdel som var funktionell, vacker och trivsam med god service, närhet mellan människorna och goda kommunikationer i stället för den glesa ytkrävande låghusbebyggelsen. Men de kunde ännu inte veta om de de blivande invånarna skulle inse fördelarna med det nya Klostergården och trivas.
Planeringen var färdig 1962, och i oktober samma år började man bygga. Lunds Byggmästargille svarade för hyreshusen i kvarteren vid Gråvädersvägen och Blidvädersvägen. HSB byggde bostadsrätter vid Tordönsvägen, Virvelvindsvägen och Vårvädersvägen. Dessutom byggdes ett hus vid Västanväg, Socionomhuset, för de sociologistuderande.
Byggandet
Martin Tärnfors ger i en artikel i Skånska Dagbladet den 17 december 1964 en åskådlig ögonvittnesskildring av hur det gick till att bygga Klostergården. Jag citerar:
“Inom våra landamären här på Klostergårdsområdet är det liv och rörelse hela dagarna. Där hörs slagen från byggnadssnickarnas hammare, där hörs det dova bullret från cementvibratorerna, där rasslar traktor- och lastbilsfororna bort med de uppgrävda schaktmassorna i långa rader och där syns armarna från den hundrahövdade byggnadskran-skogen röra sig hit och dit under arbetet med att lyfta byggnadsmaterialet till rätt plats.
Ja, faktum är att den nya staden i staden stadigt och målmedvetet börjar växa sig allt större och större och om ett år skall därute på det stora Klostergårdsfältet, där för endast tre år sedan säden och grödan vajade för vinden, minst 7000 människor vara bosatta. Bebyggelseområdet är nu helt omramat av gator och vägar, och ramen utgöres av Östanväg, Sunnanväg, Västanväg och Nordanväg. Det är tio fyrkanter med gårdkomplex som ska stå färdiga om ett par år förutom socialinstitutets elevkårs byggnad.
Fyrkanterna ska ju bestå av åttavåningars hus åt norr och öster och tvåvåningarshus åt söder och väster. Då man ser dessa fyrkanter kommer man osökt att tänka på familjen – far står i öster, mor i norr och pojken i väster och flickan i söder, och dessa båda önskebarn håller varandra i händerna.
Där blir lekgårdar mellan kvarteren, där blir parkeringshus och en massa öppna parkeringsplatser, där blir parkanläggning, där berg- och dal-idén kommer att tillämpas – en nyhet för Lund - där blir affärscentrum, bank, post. Det blir vidare skolor, som enligt den uppgjorda planen skall omfatta 23 klasser. Kyrka med fristående klockstapel skall byggas. Vidare blir det fritidsgård med ungdomslokaler m.m.
Fjärrvärmeverket som är byggt å Klostergårdsområdet skall leverera värme till cirka 2000 lägenheter och är ett av landets främsta.
Men ej endast byggnader och bostäder skall rymmas inom Klostergårdsområdet. Där skall även anläggas idrottsstadion för Lund. Man håller på att fylla ut de 8 – 10 meter höga vallarna som skall inrama själva stadion och allt högre och högre klättrar lastbilar och traktorforor för varje dag under arbetet med att utfylla vallarna och allt mer och mer skymmes horisonten för dem som bygga och bo invid området, men det är en glädje att Lunds idrottsfolk får en tidsenlig plats för utövandet av sin idrott. Det kommer även att anläggas några övningsplaner för fotboll utanför stadionanläggningen.
Isbanan är ju inrymd på Klostergårdsområdet och där försiggår den trevliga skridskosporten och bandysporten om kvällarna och vi som bor i närheten får också gratis musik. Ja, det är ju så med denna sport, att den bedrives endast under vinterhalvåret, men det är faktiskt så att man längtar efter den tid då isbanan öppnar, ty då flödar det av ljus där borta då lamporna tändas över isbanan. Då märker man den livliga trafiken dit, hör sorlet och stojet där borta och så hör man även de glada tonerna från musiken. Ja, det är verkligen så att man känner glädje och trevnad och liksom lever med ungdomen och idrottsutövandet.
Om man nu känner glädje och tillfredsställelse över utvecklingen, byggandet och idrottsanläggningarna å Klostergårdsområdet, så kan det nog i alla fall vara händelser eller tillfällen, då den kringboende befolkningen får känning av lite malört i glädjebägaren. Där ej bebyggelse äger rum å Klostergårdsområdet får allsköns ogräs växa vilt. I höstas t ex då tistlarna började mogna höll det på under nästan en månads tid att dagligen och stundligen höja sig formliga snömoln av tistelfrön från fälten därute. Fröna slog sig på väggar, på buskar och trän och gick man händelsevis utanför husknuten, så fick man tistelfrön i näsa och mun och hade man ej dörrarna stängda, så blev rummen fulla av tistelfrön. Är det nu hundraprocentig grobarhet hos fröna så får nog tomtägarna kring Klostergården slåss med tistlar hela nästa sommar. Detta lilla eller stora obehag får man väl hoppas var en engångsföreteelse.
Vid Källby alldeles nedanför Klostergårdsområdet kommer det ju enligt förslag att bli camping och friluftsplats och även skall det ju bli ett storslaget friluftsbad här, vilken anläggning är dimensionerad för 2000 personer.
Det är alltså många anläggningar och stora bostadsfastigheter och byggnader i görningen inom våra landamären och bara några stenkast härifrån ligger Lunds vackra stadspark, där ju en ny musikpaviljong så småningom ska skall byggas och det har ju även varit på tal att utöka stadsparkens område.
Ett stort glädjeämne för innebyggarna i denna del av vårt kära Lund är att stadens myndigheter i år rest en julgran på planen mellan Källbyskolan och Mejeriet, vilket väckt allmän tillfredsställelse och trevnad.”
Klostergårdsfältet
Så långt Martin Tärnfors berättelse.
Hans klagan över ogräs och tistlar på Klostergården var säkert högst berättigad. Under den tid bygget pågick var Klostergården på vintern en jättelik leråker med asfaltvägar utlagda i leran för transporterna. Sommartid frodades förstås ogräset.
Det nu vackra och lummiga Klostergårdsfältet mellan bostäderna och centrum var under anläggningsåren ett enda lerfält, där schaktmaskiner och truckar bökade och förflyttade jorden. Avsikten var att skapa en miljonpark med en prunkande blomstergård, som tidningen Arbetet uttryckte det i en artikel den 8.10.64.
“En jordvall skall läggas upp framför husen. Där skall snabbväxande avenbokar och andra träd planteras. Meningen är att skymma de höga husen bakom träden så att de övre våningarna sticker upp över ett hav av grönska. Även skolan och fritidsgården skall få en ridå av grönska. På den platta åkerjorden skall kullar och sluttningar skapas för att ge perspektiv och omväxling. Detta kräver att ton på ton av jord schaktas bort och förflyttas.”
Nu ser vi resultatet. Ser man ut över parken från Västanvägssidan kan man tro att dess böljande gröna gräsmattor fortsätter österut i oändlighet bakom ridåer av träd. Större och mindre uterum har skapats i grönskan. En speglande damm med en spelande fontän har anlagts intill skolan. Vintertid åker barnen kälke och tefat i backarna.
Helgeandskyrkan med Helgeandsgården utgör den norra spetsen i den väldiga triangel som Klostergården utgör. Namnet Helgeand hämtades från Helgeandshuset, en barmhärtighetsinrättning för fattiga och sjuka som låg vid Söderport i det medeltida lund.När Helgeandskyrkan invigdes 1968 var Klostergårdens helhetsstruktur färdig. Den ritades av arkitekterna Sten Samuelsson och Karl Nyrén. Klockspelet vid dess mäktiga södra tegelvägg klingar ut över hela Klostergården. Klockstapeln står som ett utropstecken och fungerar som en portal genom vilken man norrifrån går in mot centrum. Man har då bibliotek och skola till höger och församlingshem och fritidsgård till vänster. Vid mitten av 1980-talet blev Helgeand en egen församling.
Bostadskvarteren
Den skånska traditionen med kringbyggda gårdar utgjorde en inspirationskälla för de arkitekter som utformade Klostergården. Den ursprungliga Klostergården vid Klosterkyrkan i centrala Lund hade varit anlagd på det sättet. De pergolor som förekommer i flera av kvarteren kan påminna om klosterarkitekturen.
Klostergårdens höghus i norr och öster skyddar mot blåsten och låghusen i söder och väster låter solen skina.
Den öppna slätten mellan järnvägen och Malmö-vägen är känd för att vara blåsig. Det kommer till uttryck i namnen på de vägar som inramar Klostergården: Nordan-, Östan-, Sunnan- och Västanväg. Klimatet blev utgångspunkt också när man namngav kvarteren: Gråväder, Blidväder, Tordön, Virvelvind och Vårväder. De kringbyggda gårdarna ger i allmänhet ett behagligt skydd mot blåsten, men vid vissa vindriktningar uppstår våldsamma luftströmmar när luften pressas samman i de trånga infarterna till kvarteren. Jag har sett barn bokstavligen gå till väders och vuxna förgäves försöka tränga sig fram mot blåsten.
Man ville också att skapa möjligheter till social gemenskap mellan människorna som bodde på gårdarna. Där anlades lekplatser och planterades träd. Här vid Vårvädersvägen är träden nu höga och häckarna lummiga. 1973 bodde jag på Blidvädersvägen 6. Där fanns vackra björkar. HSB gav kvarteren konstnärlig utsmyckning. Från min balkong har jag utsikt över Jörgen Fogelquists stora, i klara grundfärger målade metallskivor som ser ut som om de skulle rulla iväg eller falla i vilket ögonblick som helst. Jörgen Fogelquist betraktas idag som en av Sveriges främsta skapare av offentlig konst.
En miss gjorde planerarna dock när de försökte dra konsekvenserna av 60-talets trender.
De föreställde sig att antalet bilar skulle bli mycket större än det faktiskt blev. Parkeringsplatserna på Klostergården blev aldrig fullbesatta.
Klostergårdsborna
Klostergården fylldes snabbt med nya människor: löntagare på Tetrapak och Åkerlund och Rausing, vårdare på Sankt Lars, tekniker på Alfa Laval, sjukvårdspersonal, lärare, studenter, butiksanställda och många andra kategorier. Många unga familjer med barn i förskoleålder och skolålder flyttade in. Klostergårdsskolans drygt 500 elevplatser fylldes till bristningsgränsen. Idag är hälften av dem tomma.
Inflyttningen blev trots allt mindre än man räknat med. Man hade hoppats att 7000 människor skulle flytta in i de cirka 2000 lägenheterna. Det skulle ge ett gott underlag för skola, kyrka, församlingshem, öppenvård, bank, post, polis, fritidsgård och annan samhällsservice. I Klostergårdens centrum etablerade sig en ICA- och en Konsum-butik, en herr- och dam-frisör, ett konditori, en pizzeria och en kiosk. Dessutom startades en liten butik på Tordönsvägen: Rabattlivs, kallad Rabban. Affärsidén var att efter avtal med kunderna köpa in stora partier livsmedel billigt och sedan också sälja dem billigt. Den ursprungliga affärsidén övergavs och butiken såldes sedan flera gånger till nya ägare. För ungefär tjugo år sedan fick den det sirligare namnet Serviett. Men gamla klostergårdare kallar den aldrig annat är Rabban.
Men Klostergårdsborna blev aldrig så många som 7000. Något år på 1960-talet var de bortåt 6000 men 1970 hade antalet minskat till 4700 och 1975 till 4000. Sedan har nedgången i befolkningsantal fortsatt, även om den bromsats av nybyggnad och förtätning.
Framför allt beror minskningen på att befolkningen åldrats. I fyra- och femrumslägenheterna bodde till att börja med unga familjer med två, tre eller fyra barn. I de mindre lägenheterna bodde ofta gifta par eller sambopar, som snart fick barn. Gårdarna myllrade av mammor, pappor och småbarn. Så länge det var ljust genljöd de av skrik och skratt och studsande bollar.
Men barnen växte upp och flyttade ut. Föräldrarna blev kvar. De trivdes och hade relativt låga boendekostnader. Många lägenheter som på 70-talet varit överbefolkade beboddes tio-femton år senare bara av ett par medelålders människor. Efter ytterligare 20 år var en stor andel av de boende ensamma pensionärer. Det blev glesare i husen, tystare på gårdarna.
Samtidigt växte tack vare det gemensamma livet en levande gemenskap fram. Många Klostergårdsbor känner varandra sedan decennier. Men antalet barn i skolan är bara hälften av vad det var 1970. Och där är ingen förbättring i sikte.
Visserligen flyttade nya människor in. Ofta var det barn till de första invånarna som flyttade tillbaka när de själva bildade familj och skaffade barn. Men huvudtrenden har varit utglesning och befolkningsminskning.
En gång var Klostergården en ung stadsdel. Träden längs vägarna var spinkiga och nya. Inte bara skolan utan också Fritidsgården och Byggleken var fulla av barn och tonåringar. På lördagarna sålde unga studenter Vietnambulletinen, Gnistan eller Proletären i centrum. Köp Vietnambulletinen!
Göte Bergström, vårdare på Sankt Lars och en känd profil i Klostergården, engagerade sig i alla sammanhang som rörde bostadsområdet. Han grundade 1972 Klostergårdens Byalag, som alltjämt existerar och 2004 har varit aktivt i 32 år. Socialdemokrater och vänsterpartister grundade stadsdelsföreningar, som delade ut flygblad i alla lägenheter flera gånger om året. Föreningstätheten i Klostergården var den största i Lund.
I slutet av 1970- och början av 80-talet blev Klostergården beryktat som en busig och kriminell miljö. Klostergårdsligan satte skräck i barnen på Byggis och på kvällarna var det bråkigt i centrum. Den 6 februari 1980 skriver Sydsvenskan:
“Vandaliseringen och skadegörelsen på Klostergården har minskat markant de senaste åren. Klostergårdsgänget bestod av ett 20-tal ungdomar i åldern 14 till 18 år. Många hade sprit- och haschproblem, skolsvårigheter, vandaliserade och begick brott.
Huvuddelen av ungdomarna gick på Svaneskolan medan fem stycken hade undervisning på specialkliniken på lilla Kloster.
Mellan kvarterspolisen och klostergårdsgänget rådde krigstillstånd. Gänget tyckte att han var för nitisk och favoriserade vissa grupper av ungdomar. När någon i gänget åkte fast hämnades de andra med skadegörelse och vandalisering. Efter ett möte mellan kvarterspolisen och gänget som arrangerades av en grupp studenter från Socialhögskolan rensades luften.
Också relationen mellan klostergårdsgänget och byalaget var spänd. Byalaget och gänget samlades till ett gemensamt möte. Efter mötet hade ungdomarna en betydligt positivare inställning till byalaget och till äldre människor i allmänhet.”
Sedan många år är Klostergården ett av de områden i Lund som har lägst brottslighet. Det kan kanske delvis bero på att den sociala kontrollen blivit allt starkare ju mer människorna lärt känna varandra. En annan förklaring är att befolkningen blivit äldre. De flesta som busar i tonåren och 20-årsåldern stadgar sig snart.
Klostergården i kamp för sin miljö
Vid flera tillfällen har klostergårdsborna upplevt att deras miljö och service hotats. Så var det till exempel 1975, när fullmäktige planerade att lägga ner biblioteksfilialen. Men biblioteket finns kvar och renoverades och byggdes ut 1996.
1980-talets två största miljöhot var planen att bygga Västra ringen söder om Sunnanvägen och de giftiga utsläppen från Åkerlund och Rausing väster om Västanvägen.
Västra ringen var ett vägprojekt som för Klostergården skulle ha inneburit att en dubbelfilig genomfartsled byggdes från Malmövägen via Värpinge till Gunnesbo. Sträckningen förbi Klostergården skulle gå parallellt med Sunnanväg över det område där kvarteret Regnbågen nu ligger. Den tungt trafikerade leden skulle ha utgjort en barriär som skilde Klostergården från Sankt Lars-parken och sluttningen ned mot Höje å vid brukshundklubben. Enligt ett av planförslagen skulle den dras under järnvägsbron över Höje å, vilket hade inneburit att den inkräktat på naturområdena där och dammarna vid reningsverket med deras rika fågelliv.
En bred front av boende, bönder, naturskyddsorganisationer och partier motsatte sig att Västra ringen byggdes. I Klostergården ledde Byalaget motståndet. Kampen varade från 1983 till 1989, med namninsamlingar, demonstrationer och insändare. Västra ringen blev aldrig av, men slutligen byggdes väg 108 på betryggande avstånd från Klostergården mellan motorvägsrondellen och Lommavägen. Riktigt nöjda var dock inte Klostergårdsborna. Kajsa Theander i vpk Klostergården påpekade, att Höjebro mölla och Flackarp är viktiga delar av Klostergårdens strövområden och menade att de stördes av väg 108.
En sötaktig doft av lösningsmedel blåste ibland in i Klostergården från Åkerlund och Rausing. Den kunde aldrig vara nyttig. Somliga föräldrar flyttade sina barn från barndaghemmet vid Korpvallen. Den 31 oktober 1989 intervjuade Arbetet distriktsläkaren Teddy Adolfsson. Han hade undersökt antalet fall av lymfkörtelcancer i Klostergården och funnit att det var dubbelt så stort som förväntat. Nio hade insjuknat jämfört med det förväntade antalet 4,5. Flertalet av de insjuknade hade avlidit. Teddy Adolfsson menade att utsläppen av det cancerframkallande ämnet toluen från Åkerlund och Rausing var en tänkbar orsak.
Detta var kulmen på en lång period under vilken klostergårdsborna oroat sig över doften av lösningsmedel från Åkerlund och Rausing som svepte in mellan husen när det blåste västanvind.
I november 1989 genomförde Byalaget ett stort protestmöte om utsläppen i Klostergårdsskolans matsal och i ett upprop den 12 december, som undertecknades av 1400 klostergårdsbor, krävde Byalaget, att utsläppen av toluen skulle stoppas omedelbart och att övriga utsläpp skulle minskas till högst 100 ton per år.
1992 hade Åkerlund och Rausing minskat utsläppen ungefär i den utsträckning Byalaget krävt. Det farliga ämnet toluen användes inte längre. Därefter har Byalaget och företaget under flera år haft återkommande offentliga konsultationer om utsläppen, som nu sänkts till en bråkdel av mängden 1989.
Landstinget hotade 1991 att stänga Klostergårdens vårdcentral för att spara. Många uppfattade det som ett försök att i efterhand hämnas för att läkare vid vårdcentralen kritiserat utsläppen från Åkerlund och Rausing.
Nästa stora kris för klostergårdborna kom 1998, efter det att landstinget sålt Sankt Lars och Sankt Larsparken till fastighetsaktiebolaget Realia. Hela området tycktes vara på väg att privatiseras. Dels planerade Realia att uppföra en mängd nya kontorsbyggnader i Västra borggården och ett stort bostadsområde på barn- och ungdomspsykiatriska klinikens tomt, dels planerades ett kurhotell mitt i den gamla vackra Östra borggården. Planerna presenterades i mars 1998.
Byalaget ställde ett antal frågor om Realias planer till de politiska partierna i valrörelsen samma år och tvingade partierna att ta ställning till dem. De ursprungliga exploateringsförslagen modifierades sedan.
Västra borggården bevarades orörd och förslaget att bygga ett kurhotell där drogs tillbaka. Däremot hyrdes flera byggnader ut till skolor som kommunens Höjebro-skola, Montessoriskolan, Sankt Thomas skola och Freinetskolan. Sankt Lars-parken är nu full med barn och ungdomar större delen av året.
Under den tid då landstinget ägde Sankt Lars firades Valborg med bål och sång av Lunds allmänna sångförening invid danspaviljongen vid Höje å. Det var en tradition med mer än ett halvt sekels hävd. Realia försökte symboliskt hävda sin privata äganderätt till marken genom att förbjuda klostergårdsborna, av vilka många i likhet med Göte Bergström var före detta vårdare på Sankt Lars, att fira Valborg på samma sätt som tidigare. När Byalaget trotsade förbudet svarade Realia genom att stänga av vattnet. Vid ett tillfälle forslade Realia bort hela bålet med traktor och hotade med polis, när bränsle till ett nytt bål samlades. Men uppslutningen från klostergårdsborna var stor, och nu, sex år senare, ifrågasätts inte längre valborgsfirandet i Sankt Lars-parken.
Realia stred också med kommunen om skötseln av området närmast Höje å och allmänhetens rätt till tillträde. Konflikten slutade med att Lunds kommun köpte en remsa mark på ömse sidor om ån. Där anlade Lund sedan Höje å natur- och kulturstig från Höje bro under järnvägsbron bort till Värpinge. Den planeras nu utsträckas ända till Lomma vid havet. Naturstigen var till stor glädje inte bara för klostergårdsborna utan för alla lundabor.
Kampen för Klostergårdens postkontor 1999 förlorades däremot. Postverket visade sig vara en alltför mäktig motståndare. Konsum tog för några år hand om postservicen, men det är bara en tidsfråga innan också denna spillra av den forna posten försvinner.
När en etablering av ICA-Stormarknad planerades vid Malmövägen intill Sankt Lars-parken 2001 fruktade Klostergårdsborna att den skulle slå ut deras service i Klostergårdens centrum. På kort tid insamlades nästan 1000 namn mot stormarknaden och det slutade med att den stoppades av Lunds kommunfullmäktige.
Bevara eller bygga ut?
När det gällt att hävda Klostergårdens intressen mot yttre hot har klostergårdsborna haft lätt att ena sig och bjuda motstånd. Sammanhållningen grundas på att en stor del av befolkningen bott kvar i området ända sedan Klostergården byggdes. Den underlättas av att människorna bor tätt och att alla delar samma skola, samma kyrka, samma köpcentrum, samma fritidsgård och inte minst samma buss. Den stärks av den långa traditionen av gemensam kamp för gemensamma intressen.
Konflikten mellan å ena sidan önskan att bevara Klostergården i dess nuvarande form med dess naturvärden och arkitektoniska struktur och å den andra nödvändigheten att bygga ut för att skapa tillräckligt befolkningsunderlag för kommunal service, skola, bibliotek och butikerna i köpcentrum är svårare att lösa. Den uppenbarades dramatiskt 1990, då Crafoord Holding AB ville flytta Klostergårdens centrum från dess nuvarande plats till Stattenavägen. 90-talsdepressionen stoppade detta hugskott.
Klostergårdsborna är konservativa när det gäller utformningen av deras bostadsområde. Varje ny utbyggnad har mötts av skepsis.
Så var det när man uppförde det nya bostadsområdet Regnbågen söder om Klostergården 1988. De som bodde i “gamla” Klostergården tyckte att de förlorade kontakten med träden i Sankt Lars-parken och en del av utsikten söderut.
Så var det också när man skulle bygga fyravåningshusen på den gamla parkeringsplatsen vid kvarteret Snödrivan utmed Östanväg 1996 och när man skulle bebygga kvarteret Molnet längst ut vid Stattenavägen 1999.
LKF:s takvåningar på höghusen vid Sunnanvägen och Gråvädersvägen har kritiserats för att bryta mot de andra höghusens enhetliga stil.
HSB:s hus i Klostervallen med sina trappstegsfasader mot söder väckte mer förvåning än kritik när de projekterades 1999, men när de nu 2004 är färdiga accepteras de liksom de övriga tillbyggnaderna.
De bostäder som nu planeras på Barn- och ungdomsklinikens gamla tomt vid Sankt Lars kommer sannolikt att väcka debatt när de byggs 2005, men är egentligen redan accepterade i samband med de politiska striderna om Sankt Lars-områdets utformning.
Men det finns ett utbyggnadsförslag som aldrig har godtagits: Mandamus byggnadsplaner för kvarteret Nordanvinden 3, som bland annat omfattar Klostergårdens centrum, Fritidsgården och Byggleken. De innebar bland annat att centrumbyggnaden skulle kompletteras med ytterligare ett par våningar och bli så hög så den skymde kyrkan, att sex punkthus med åtta våningar skulle byggas där nu Fritidsgården och Byggleken är belägna, att avenboksdungen i Klostergårdens nordöstra hörn skulle försvinna och att ett underjordiskt garage med en stor nedfart vid Stattenavägen skulle anläggas under de planerade höghusen. Projektet skulle helt förrycka de väl planerade proportionerna i Klostergårdens centrum. Arkitekten Sten Samuelsson uttryckte sin kritik i ett brev till stadsarkitektkontoret med följande ord:
“Som arkitekt för den kulturskyddade Helgeandskyrkan ser jag mig absolut tvungen att reagera. Förslagen med stereotypt placerade lamellhus, alternativt punkthus är förödande för arkitekturen och skalan. Detta gäller även dess förödande verkan på Klostergårdens befintliga bostadsmiljö.” (Sk.D. 2/3 02)
Byalaget samlade in 900 namn mot förslaget och presenterade dem för Lunds kommunstyrelse i juni 2002. Förslaget drogs tillbaka och något nytt har ännu inte presenterats, trots att kommunen i sitt nuvarande planförslag förutser att 300 studentlägenheter ska byggas någonstans i kvarteret Nordanvinden 3.
Förändringens flöde
Historia handlar om förändringar, och förändringarna i Klostergården har varit genomgripande och snabba sedan den ursprungliga bondgården revs för snart femtio år sedan.
Vidgar man perspektivet inser man att det som skett och sker i Klostergården är en del av hela Öresundsregionens snabba utveckling ekonomiskt och befolkningsmässigt, i synnerhet under perioden efter det att Öresundsbron byggdes.
Förändringarna i landskapet är synliga för blotta ögat. Från Klostergårdens höghus har man i söder en ståtlig utsikt mot Malmö med Kronprinsen, Heleneholmsverkets skorsten, Öresund och bron till Danmark. I väster ser man vid klart väder Ven och Landskrona och förstås Barsebäck med kärnkraftverkets två betongkuber. I norr ser man Lund och i öster Romeleåsen, det växande Staffanstorp och Uppåkra kyrka.
Vi har nu gått igenom något av Klostergårdens historia från den tid, då Skåne var danskt och katolskt och då flertalet av tegarna här ägdes av Petri Kloster, via reformationstiden och försvenskningstiden fram till slutet av 1700-talet, då greve Trolle-Wachtmeister under skiftesrörelsen samlade den odlade jorden i ett stycke och byggde en gård mitt i skiftet: Klostergården. Klostergården ägde bestånd till 1960, då den revs för att ge plats för bygget av den nya stadsdelen: Klostergården.
Detta skedde på den tid då Tage Erlander var statsminister och Gunnar Sträng finansminister. Sedan dess har världshändelserna rullat förbi: Vietnamkriget, Tjernobylkatastrofen, mordet på Olof Palme, murens fall, Irakkriget, mordet på Anna Lind.
Klostergårdsborna har bävat, men Klostergården står kvar och om vinterkvällarna lyser det ur dess tusentals fönster.
Förändringarna och den snabba tillväxten hälsas inte bara med tillfredsställelse. Många sörjer de naturvärden som förstörs i den snabbt växande regionen. Dånet från motorvägen ljuder hela tiden som en dov bas.
Klostergårdsborna är rädda att utvecklingen ska leda till att de speciella sociala och estetiska kvaliteterna i deras område ska gå förlorade och att de ska få sämre tillgång till de närliggande naturområdena vid Sankt Lars och i Höjeådalen. De kommer även i fortsättningen att betrakta utvecklingen med misstänksamhet och kritik och ständigt vara beredda att gå till aktion för att försvara den plats och den trakt där de lever.
Vi lever i historiens och tidens ohejdbara flöde, och denna beskrivning av Klostergården kommer snart att behöva kompletteras. Men fastän nya saker hela tiden händer och verkligheten oavbrutet förändras är det samtidigt viktigt att vara medveten om de historiska rötter som präglat de människor som idag lever i Klostergården och som binder samman Klostergården med Lund och Skåne och Skandinavien.
Gunnar Stensson
Vårvädersvägen 4G
222 27 Lund
Tel 046/133171
E-mail: gstensson`_t`hotmail.com (byt `_t` mot @)